Alldeles nyss gick jag in i badrummet för att hämta en (illrosa) tofs, eller ja, rättare sagt leta efter en, tofsar är som strumpor och hårspännen; efter att de använts första gången så tar de till flykt. Back to the story, jag går in, HITTAR EN TOFS(!) och på vägen ut lyckas jag, uppenbarligen, med en herrejävlarns kraftig vindpust som får handduken att fall mot marken. Kvick som jag är kastar jag mig genast till undsättning (eller sträcker ut handen), men jag missar och gör det med sådan force att min hand krockar med en list. Nu sitter jag här. Med ett ont finger i en lila ton. Allt för en jävla handduk. Inte ens min handduk.

Nu återgår jag till att inte göra någonting.